Nu är de dags för min egen tid. Jag är en person so behöver vara ensam i mellanåt. Annars kan jag bli otroligt grining och iriterad. Så nu har pärorna stuckit ut till stugan och jag sitter här hemma med volbeat spelandes ut i högtarlarna. Skönt efter allt som har ploppat upp den senaste tiden. Egen tid gör så att jag får tillbaka sen del av energin som jag har förlorat. Så idag blir de Pizza på menyn och ostbågar. Mums. Idag så ska de frossas i stora mängder.
Jag saknar de som fannt,de som var. KOmmer de någonsin att finnas igen?
hjälp mig att förstå. Ge mig något tecken
fredag 5 november 2010
onsdag 3 november 2010
Grattis du lyckades!!!!
Hur ens själ kan bli så riven i små bitar på 5 sekunder är helt sjukt enligt mig men när man själv är med om de tror man att sådant faktiskt kan hända.
Ens planer för framtiden, all glädje, all lycka försvann. Hur ska man kunna förlåta något så smärtsamt.Som någon tar ens hjärta och hoppar på det.
Man bryter ihop och vet inte alls man ska ta sig till, man är i ett sån stor chock att inget spelar någon roll. Gör vad ni vill jag bryr mig inte för att inget kan slå det här. Ens hjärta finns inte längre. Hur ska man kunna lita, tro, se på den personen efter ett sådant stort svek. Ett svek som hemsöker mina tankar när jag lägger mig i sängen för att sova när jag håller i mitt hjärthalsband.De halsband som representerar oss. Med är de vi längre?, de vet jag inte. Är de verkligen du? är de du som jag har älskat i nästan två hela år? Vi har då varit med om mycket men en sån här grej trodde jag aldrig skulle hända oss. Inte oss. Ja har varit med om mycket, operationer ,svek , otroligt mycket, men inget kan toppa de här. Synen av de som hände sitter kvar. Intryckt i mina ögon. De som var vårat försvann så himla snabbt. De var inte vårat längre utan du gav de till någon annan.
Kärleken, finns den kvar?
Var detta verkligen kärlek, älskade du verkligen mig? Jag skulle aldrig kunna göra något så mot dig, för att jag älskar dig av hela mitt hjärta. Men nu vet jag aldrig om de kan bli bra, ett vi. Hur ska allt kunna bli bra efter detta. Hur?
Men grejen är den jag orkar inte känna något. Jag orkar inte med något. Jag fick ut allt den kvällen känns de som. Jag känner ingen sorg, ingen förlåtelse, ingen tillit, inget.
Den kärlek som fanns, kan den komma tillbaka?
Ens planer för framtiden, all glädje, all lycka försvann. Hur ska man kunna förlåta något så smärtsamt.Som någon tar ens hjärta och hoppar på det.
Man bryter ihop och vet inte alls man ska ta sig till, man är i ett sån stor chock att inget spelar någon roll. Gör vad ni vill jag bryr mig inte för att inget kan slå det här. Ens hjärta finns inte längre. Hur ska man kunna lita, tro, se på den personen efter ett sådant stort svek. Ett svek som hemsöker mina tankar när jag lägger mig i sängen för att sova när jag håller i mitt hjärthalsband.De halsband som representerar oss. Med är de vi längre?, de vet jag inte. Är de verkligen du? är de du som jag har älskat i nästan två hela år? Vi har då varit med om mycket men en sån här grej trodde jag aldrig skulle hända oss. Inte oss. Ja har varit med om mycket, operationer ,svek , otroligt mycket, men inget kan toppa de här. Synen av de som hände sitter kvar. Intryckt i mina ögon. De som var vårat försvann så himla snabbt. De var inte vårat längre utan du gav de till någon annan.
Kärleken, finns den kvar?
Var detta verkligen kärlek, älskade du verkligen mig? Jag skulle aldrig kunna göra något så mot dig, för att jag älskar dig av hela mitt hjärta. Men nu vet jag aldrig om de kan bli bra, ett vi. Hur ska allt kunna bli bra efter detta. Hur?
Men grejen är den jag orkar inte känna något. Jag orkar inte med något. Jag fick ut allt den kvällen känns de som. Jag känner ingen sorg, ingen förlåtelse, ingen tillit, inget.
Den kärlek som fanns, kan den komma tillbaka?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)